Mina sätt?

Lästid 42 minuter

Aktualisiert – november 10, 2024

"Ge mig, min Son, ditt hjärta och var nöjd med mina vägar"- det är min bekräftelse som säger...

Väldigt dumt, tänkte jag då! Jag skulle trots allt vara glad över att äntligen kunna göra det jag ville och inte alltid behöva göra det jag borde. "Du borde ha det bättre än vi...", nästan alla barn hör förmodligen detta talesätt i sin ungdom när det kommer till tanken att barnet ska lära sig så att det senare kan uppnå mer än vad deras föräldrar fick.

Über Sinn oder Unsinn dieses, an sich durchaus nachvollziehbaren, Ansinnens, lässt sich trefflich streiten. Unsinnig ist es vermutlich, wenn Eltern versuchen aus ihren Kindern das zu machen, was sie gern in Ihrem Leben hätten erreichen wollen. Sinnvoll hingegen ist es sicherlich, Kindern bestmögliche Voraussetzungen für ihr künftiges Leben zu ermöglichen. Das Ermöglichen dürfte wohl einer der Ausschlag gebenden Punkte sein. Dem Kind die Wahl zu lassen, wie es sich für sich selbst entscheidet, ist eine Herausforderung für Eltern, die es, zweifelsohne, zumeist gut meinen. Doch, gut gemeint ist – leider – nicht immer auch gut gemacht.

Ja, och då får man en bekräftelse på att säga så! Visst, pastorn har definitivt pratat med föräldrarna om det i förväg. Det är också tydligt att han bara ville få en över på dig, i linje med sina föräldrars ambitioner. Vad mer?! Så, knuffad till mitt innersta hörn – och bra. Säkra? Vi får se.

Mina – egna – sätt

Någon gång, förr för vissa, senare för andra, kommer ögonblicket då du blir självständig. Frihet! På tiden. Man är ju trots allt gammal nog, visst vet man vad som händer i livet, man är ju vuxen trots allt. Nu ska du visa dem - eller så visar de dig...

So erlebt man Tiefen, wie z.B., dass man nicht weiß, wovon man sich morgen seine Brötchen kaufen soll, aber auch Höhen, wie, wenn der Kontosachbearbeiter auf der Bank einen im Juli, bei bestem Sonnenschein, mit der Frage „Wussten Sie schon, dass sie eine Million Haben-Umsatz gemacht haben?“ begrüßt.

När det gäller de låga nivåerna skulle du säga att du egentligen inte behöver dem, medan du med de höga kan vara övertygad om att du gjorde allt rätt. I båda fallen gick du din egen väg. Och däremellan fanns ett antal dalar och kullar som man i efterhand skulle värdera mer eller mindre positivt, vissa beslut skulle fattas annorlunda och andra skulle vilja vända.

Hans sätt

"Guds vägar är så underbara" är en välkänd kyrkepsalm, vars budskap verkar oerhört positivt och ändå kan framkalla sucken av "Det skulle vara trevligt" från vissa människor. Andra å sin sida håller helt med, rapporterar till och med om mirakel, eller åtminstone massor av andra upplyftande upplevelser, och svämmar positivt över av entusiasm över hur fantastiskt livet med Jesus är.

Nun bin ich eher der sachliche, kritische und hinterfragende Typus Mensch, der gern überzeugt werden möchte. Landläufig könnte man vielleicht auf rheinisch „Sturkopp“ titeln. Also, mit mir haben Mensch und Gott, Jesus samt Heiliger Geist, es nicht gerade leicht – und ich mit mir manchmal auch nicht!

So gab es Zeiten, in denen ich mir z.B. Freizeit vom Lernen erkaufte, indem ich im Kindergottesdienst Dienst tat. Mit knapp zehn Kindern von etwa 7 .. 10 Jahren begann ich, mit rund 60 Kindern und der zwischenzeitlichen Ermahnung der deutlich älteren Tätigen, ich solle ihnen doch die Kinder nicht abspenstig machen, beendete ich nach einem Jahr diese Tätigkeit. Mir war es damals im Kindergottesdienst immer „langweilig“ gewesen. Spruch lernen, Geschichte hören, das war’s. Na denn. Das wollte ich bei der Gelegenheit nun anders machen. Der obligatorisch zu lernende Spruch blieb zwar, aber dem folgte dann eine, auf den Alltag der Kinder übertragene, und damit für sie praktische, umsetzbare „Geschichte“ gemäß der an dem Tag zu besprechenden Bibelstelle. Plötzlich gab es kein Zöpfeziehen der Jungs bei den Mädels, kein Schienbeintreten, etc. mehr. Selbst ein Junge, den ich wegen seines permanenten Störens einmal vor die Tür setzte, kam nach einigen Wochen wieder und verhielt sich fortan mustergültig.

Dann folgten auch Zeiten, in denen ich Kontakt zu diversen Glaubensrichtungen hatte. Allen gemeinsam die mehr oder weniger offen als Voraussetzung der Zugehörigkeit deklarierte Gesetzlichkeit. Ob Geschlossene oder Offene Brüder, Siebenten-Tags-Adventisten, Zeugen Jehovas oder andere Freikirchen, jede Ausprägung hat ihre eigenen, selbst definierten Gesetze, von deren Einhaltung das Seelenheil und Zugehörigkeit abhängig gemacht werden. Dass Jesus das Gesetz erfüllt hat, dass wir durch Seinen Tod die Vergebung unserer – aller – Sünden, vergangener, aktueller und künftiger, erlangt haben, durch seine Gnade gerecht sind(!), davon ist nicht die Rede.

Så hans väg är lättare än väntat. Om DET är sant att ALLA synder ÄR förlåtna?! Då kunde jag förstå attityden hos dem som säger att ett liv med Jesus är fantastiskt.

Så vad ska du göra för att få denna säkerhet? Tja, det vanligaste svaret från kristna kommer att vara "Läs Bibeln." Hm, det påminner mig om den tidigare barngudstjänsten: Lär dig ett talesätt, hör en historia och bara tro. Klass. Om jag har en fråga så finns inte svaret där, eller hur?!

Andere empfehlen, man könne ja Theologie studieren. Eine Möglichkeit, ja. Aber wie viele von den Studenten kommen hernach zu der Erkenntnis, dass sie nach dem Studium weniger Glaube haben als zu Beginn? Entweder das Studium noch vor dem Abschluss schmeißen oder, eben irgendwann danach, vielleicht auch aus der Kirche austreten oder gar Atheist werden. Klingt für mich also auch nicht nach dem Ei des Kolumbus.

Nach 35 Jahren bekam ich eine Mail von einer ehemaligen Arbeitskollegin, die mein Blog hier via Google gefunden hatte. Wir hatten damals etwa ein Jahr in der selben Firma gearbeitet. Meine Mutter meinte zu der Zeit, dass ich mal wieder „eingenordet“ werden müsse und buchte einen einwöchigen Aufenthalt im Wannsee-Heim, bei unserem damaligen Pastor, der mir o.g. Konfirmationsspruch „verpasst“ hatte und dort die Leitung inne hatte. Allein hatte ich da keine Lust hinzufahren, weshalb ich die Arbeitskollegin fragte, ob sie für eine Woche mit nach Berlin kommen wolle. So kam sie zum Glauben an Jesus. Ich hingegen war in dem Punkt nicht sonderlich ambitioniert.

Genom henne kom min fru och jag i kontakt med predikningarna av Joseph Prince och Erich Engler, die genau das glaubhaft verkündeten, was die o.g. Freikirchen, wie auch die Kirchen missen lassen. Man könnte sagen, so kamen wir – neu – zum Glauben an Jesus, den Dreieinigen – gnädigen und vergebenden – Gott.

Dennoch ist es keineswegs so, dass plötzlich alles in Butter, Friede, Freude, Eierkuchen ist. Was aber definitiv leichter ist, ist die Gewissheit, nicht allein zu sein, in ALLEN Dingen jemanden wirklich „Kompetenten“ an der Seite zu haben, dessen Rat man erbitten kann. Und vor allem zu wissen, dass Sein Rat immer zum Besten dient und niemals fehlt. Und fast „nebenbei“, menschlich gesehen, ist noch um die unabänderliche Tatsache bereichert, das Ewige Leben zu HABEN. Dies zu ermessen liegt vermutlich außerhalb unseres Vorstellungsvermögens.

Vad allt detta också har en positiv effekt på är att du blir trevlig mot omgivningen, förändras, blir mer förlåtande, förstående och kärleksfull. Vi minns talesättet "Som du ropar in i skogen, så låter det ut."

Jag fick en gång frågan av frun till en kund som återigen hade det länge tack vare Windows när vi åt middag tillsammans: "Säg mig, är du verkligen en kristen?" "I vilken utsträckning?" svarade jag. "Tja, de är olika på något sätt..." var svaret. "Hm, ... hur annorlunda?" frågade jag. "Tja, bara annorlunda än de andra. – Behagligt annorlunda nu var jag tvungen att le och sa: "Om behagligt annorlunda betyder att vara kristen, då gillar jag att vara kristen."

Tro bara – och räcker det?

Konfirmationslektioner - för mig då var det mer synonymt med fritid istället för att (måste) plugga, en välkommen paus så att säga.

En dag fanns det en beskrivning från Gamla testamentet (Nummer 21) als Mose das Volk der Israeliten durch die Wüste führte, sie verdrossen wurden, weil sie nicht genug zu essen und zu trinken hatten, Gott Schlangen sandte, die sie bissen, was ihnen noch weniger gefiel und sie daher Mose baten, dass er Gott bitten möge, die Schlangen von ihnen zu nehmen. Mose erhielt daraufhin von Gott den Auftrag, eine „eherne“ (aus Kupfererz gefertigte) Schlange an einem langen Stab aufzurichten und die Verheißung, dass, wer dies Schlange ansehe, trotz Biss nicht sterben werde.

Spännande historia, tänkte jag. Senare kom jag ofta ihåg den här bilden och tänkte: Faktiskt briljant, "bara" tro och det är bra?!

Verschiedene Glaubens-Richtungen

Im Laufe der Jahre und Jahrzehnte begegneten mir viele Glaubensrichtungen. Die mit den ewigen Wiedergeburten gefielen mir definitiv am schlechtesten: Wer möchte schon gern als Fliege wiedergeboren und letztlich durch eine Fliegenklatsche erschlagen oder am elektrischen Draht gebraten werden?!

Sedan fanns det de som förklarade att man bara tillhörde kyrkan och kunde vara kristen OM man följde det och det, gjorde det,...vad som helst. Tvång var inte min grej i alla fall, jag hade det varje dag när jag var ung.

Auch jene, die eine Glaubensbegründerin und das Halten des Sabbats (Samstag) als elementar erklärten, samstags von Haus zu Haus zogen, um die Leute zu bekehren. Da kam mir die Frage auf, was, wenn das nun gerade z.B. ein Anästhesist oder ein Elektriker ist, der im Krankenhaus angestellt ist und samstags nicht arbeiten darf. „Na,“ hieß es darauf, „wir müssen ja nicht Jeden überzeugen …“ Hm, dachte ich bei mir, wie jetzt? Nur „Ausgewählte“, sicherheitshalber, damit man nicht im OP liegt und keiner ist da, der die Anästhesie einleitet oder z.B. der Strom ausfällt und keiner sich darum zu kümmert, weil sie gerade samstags nicht arbeiten „dürfen“? Das schien mir unplausibel und zudem auch ethisch bedenklich, weil unfair. Denn, wenn Glaube nur möglich ist, wenn andere dafür nicht glauben dürfen, weil sonst, überspitzt gesagt, die Welt zusammenbricht, dann konnte das aus meiner Sicht nicht richtig sein.

Jag hade en annan, åtminstone märklig, upplevelse på en ö i Nordsjön. I meddelandet fanns en kallelse till gudstjänsten. Det var varmt ute, så en svalare miljö var välkommen. Kom dit några minuter för sent, för efter att ha kommit in i förrummet kunde man höra tysta röster bakom den stängda dörren. En kort tid senare kom en annan person, uppenbarligen också på semester, in och frågade tyst viskande om han var sen, vilket jag nickade jakande. Vi presenterade oss för varandra och småpratade i tysta toner när plötsligt dörren till mötesrummet öppnades och en mansröst viskade ”pssssssst!”. Vi tittade på varandra, förvånade, i misstro att vi kunde höras inombords.
En tid senare öppnades dörren igen och församlingsmedlemmarna kom ut och frågade artigt var vi kom ifrån. Tydligen var det en paus, för efter en kvart gick alla in igen, vi följde efter.
Der Raum gliederte sich in drei Bereiche: ein optisch abgetrennter hinterer Bereich, davor zwei weitere, einer links, der andere rechts, sowie gegenüber ein vorderer, in dem rechts und links des Rednerpultes einige Stühle, den anderen zugewandt, aufgestellt und wohl von den Gemeindeältesten besetzt wurden.
Vi letade därför efter de enda lediga platserna i de främre områdena. Det var lite arga blickar från de äldre, men vi kunde inte tolka dem.
Der die Predigt ein- und ausleitende mehrstimmige Gemeindegesang war genial und hätte einem professionellen Chor alle Ehre gemacht! Die Predigt hob sich auf angenehm positive Weise vom herkömmlich gewohnten Kirchenpredigt-Allerlei ab, hatte soliden Gehalt und damit soliden, gleichermaßen gesunden Sättigungswert.

När vi sa hejdå avslöjades hemligheten med den ovan nämnda griniga looken: vi hade suttit på sidan som var reserverad för kvinnor, men det hade vi inte märkt alls när vi letade efter bara två lediga platser...
Först senare visade det sig att det var en ”Stängda bröder”-församling, i vilken man normalt sett endast tas in med rekommendationsbrev från hemförsamlingen. Tydligen hade vi semesterbonus här. Den grupp som finns parallellt med detta kallas för ”Öppna bröder”, där i stort sett alla är välkomna som besökare, men i slutändan är också medlemskap med motsvarande ekonomiska förpliktelser en förutsättning, eftersom predikanterna uteslutande arbetar som fria missionärer och måste leva vidare. donationer från gemenskapsmedlemmar.

Så jag fick erfarenhet och när jag ser tillbaka kom jag tillbaka till den ursprungliga idén att "bara" tro och det är bra. Detta är desto mer på grund av tanken att vi människor inte kan förtjäna evigt liv ändå, utan att det ges till oss "bara så" av Guds nåd.

Och vad är haken?

Der „Haken“ ist: unser – schlichter – Glaube an das, vor Gottes Augen vollkommene, Opfer seines Sohnes Jesu, der die Sünde ALLER Menschen vorbehaltlos auf sich genommen hat und am Kreuz gestorben ist, um den Preis der Sünde endgültig zu bezahlen, damit wir Menschen vor Gott wieder gerecht sein können.

Das bedeutet: WIR Menschen können nichts zu unserer Errettung beitragen, außer dankbar für Jesu Sühnetod zu sein und, auf Grund dieser, uns – ohne eigenes Zutun – zuteil gewordenen, GLAUBEN, dass wir das Ewige Leben HABEN, das ist alles!

Ja, faktiskt – bara sådär! Utan om och men, utan någon prestation, utan upprepad recitation av några religiösa verser, utan självförakt, utan att göra goda gärningar som en lösen för vår skuld. Jesu död betalade för ALLA synder. Den som tror på HONOM ska leva, även om han dör, det står så Johannes 11:25 (Jesus säger till henne: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, även om han dör, han skall leva; …).

Es IST so EINFACH, … aber wir Menschen möchten eher glauben, dass wir selbst etwas vollbringen müssen, um gut da zu stehen, etwas zu repräsentieren. Erst dann, so meinen wir, wäre uns ein Lohn sicher. Das mag in der Welt vor Menschen so sein, nicht so aber vor Gott.
Im Glauben ist es glücklicherweise anders: Hier dürfen wir durch – einfachen, schlichten – Glauben an Jesu Werk das Ewige Leben, in Gemeinschaft Gottes und seinem Sohn, haben!
Sann mot ordet "... Wenn ihr nicht umkehrt und werdet  wie die Kinder, so werdet ihr nicht ins Himmelreich kommen“ (Matteus 18:3), das genau diese menschlichen Leistungsgedanken Lügen straft und wiederum die Einfachheit und Vorbehaltlosigkeit als einzige Bedingung für den Glauben bestätigt.

Så: våga!

Och nu – autopiloten på och allt går som en klocka?

Det skulle vara det, ja... men skulle vi då inte bara vara en externt kontrollerad marionett? Vi fick medvetet våra sinnen. Och vi bör också använda den för att fatta beslut – och acceptera konsekvenserna.

Det är vad jag alltid har gjort fram till nu, vissa saker fungerade, vissa saker gjorde det inte, och vissa saker orsakade mycket problem eller till och med förlust. Borde det inte bli bättre nu om du tror på Jesus?! Hur är det nu med Guds vägledning?

Bra frågor som jag ställde mig själv inte mindre! Jag saknade alltid papperslappen med aktuell tidtabell bredvid frukosttallriken. Allvarligt talat, ja, det var ett av de största problemen: hur ska jag veta vad Gud vill att jag ska göra?

Visst, ljug inte, stjäl inte, döda ingen, ingen fråga. Men att fibba är tillåtet? Självklart inte! Men mer specifikt, hur får jag svar på mina frågor? Självklart kan jag be, be om ett svar, men Bibeln säger inte gå hit eller dit, ansök till det eller det företaget, köp det eller det där Svar som "läs bara Bibeln" var mina därför inte tillräckligt eftersom – för mig – inte specifikt för respektive situation.

Men en upplevelse av en utländsk medborgare som precis, som de säger, "blev troende" var övertygande:
Er war bei der Deutschen Post angestellt, um die öffentlichen Briefkästen zu leeren. Da er des Deutschen und der Lateinischen Schrift noch nicht wirklich mächtig war, Straßenkarten für ihn noch schwer zu dechiffrieren waren, wollte es ihm partout nicht gelingen, zwei Briefkästen zu finden. An machen anderen war er schon vorbei gekommen. Aber er musste sich an die Leerungszeiten halten, konnte also nicht einfach die auf dem Weg liegenden leeren. Verzweifelt hielt er an, um erneut die Karte zu studieren. Dennoch, die beiden Straßen wollten sich nicht finden lassen.
Då kom han ihåg att han kunde fråga Gud, hette det Psalm 50:15 „Ring mig vid behov...". Men om han skulle ta hand om sådana små saker, skulle det säkert vara mycket viktigare bekymmer, skulle det vara lite av en överdrift?
Nåväl, han hade inget att förlora och så han bad. Sedan tittade han upp igen och tittade på kartan som fortfarande inte visade gatan han letade efter. Okej, starta motorn och kör rakt fram till nästa vändpunkt. Vänster, höger, rakt fram - VÄNSTER, sa en inre röst till honom, RAKT FRAM och slutligen HÖGER. Där var den, brevlådan vi letade efter! Han blev förvånad och tänkte att det bara kunde vara en slump, vidare till nästa. VÄNSTER vände han, gatan blev smalare, i slutet fanns en kyrka. Han bestämde sig för att köra så långt han kunde. Förbi kyrkan, ingen skylt om återvändsgränd eller stängd, men ingen fick närma sig nu. Så småningom öppnade sig den smala gatan till en huvudgata. Inget med VÄNSTER eller HÖGER att göra. Som vanligt tittade han till vänster först och – vad såg han? Den andra brevlådan! Den kortaste vägen till din destination. DETTA är Guds vägledning - OM vi är villiga att lyssna och vidta åtgärder.

Så vad är vår del? Låt oss ge Gud utrymme att arbeta och göra vårt bidrag genom att fråga honom, gå inom oss, lyssna, ge sig ut och lita på att HAN kommer att visa oss vägen. Detta kan faktiskt vara en väg i kartografisk bemärkelse, det kan också vara de rätta orden i ett samtal, beteendet vid mötet med en person vi helst ser bakifrån osv.
Om fokus inte ligger på våra tankar och önskningar, utan snarare hans plan gäller oss, så kan Han styra våra steg, tankar och ord i rätt riktning så att de blir bra för oss och våra medmänniskor. Detta händer sällan spektakulärt, mestadels omärkligt. Det är först i efterhand som man brukar känna igen några av skyltarna med Guds berömda staketstolpe.

Hur kan Gud tillåta detta...?!

... man hör alltid några samtida klaga indignerat. Om han är så allsmäktig, då kunde han...!

Ja, han kunde, men det gör han inte! Varför? För att han gav oss en oberoende vilja. Han vill inte ha dockor, utan ansvarsfulla, självständiga människor.
Om vi bestämmer oss för att göra något låter han oss göra det. Vi kan kasta oss i avgrunden, utsätta andra för fara, döda, förtala, lura, fuska, misshandla, föra krig eller göra gott, allt är och förblir vårt alldeles eget beslut.

Fri vilja kan vara både en välsignelse och en förbannelse: vi kan skala ett äpple med en kökskniv eller döda någon. Det är inte kniven som är ansvarig, utan snarare den som använt eller missbrukat den.

Vi är och förblir ensamma ansvariga hela tiden för varje tanke, varje ord som sägs och varje handling vi vidtar. Gud spelar bara in när han blir tillfrågad och vi tillåter honom att göra det. Och även då är det fortfarande vårt beslut om vi följer hans råd eller fortsätter på vår egen väg.

Säkerhetsinstruktioner

Vem känner inte till samma gamla rutin för varje flygvärdinna innan ett plan lyfter?! Du tror att du känner dem utan och innan, men du följer dem sällan noga, ännu mindre till slutet.

Klassresa. Nu närmar sig flyget tur och retur. Skämt och skratt överröstar allt. Endast en person i klassen följer flygvärdinnans instruktioner noggrant. Planet lyfter, lyfter och försvinner in i molnen. Överflöd dominerar atmosfären. De ökande upp- och nedgångarna i planet när det kämpar sig igenom en stormfront ökar den bekymmerslösa attityden. Men bara tills piloten blinkar med säkerhetsbältesskylten och varnar passagerarna om att han måste initiera en nödlandning. Plötsligt tystnar alla och bryter genast ut i panikskrik.
Denne, som följde säkerhetsinstruktionerna noggrant, var den enda överlevande eftersom han lyckades fly det redan brinnande planet i tid – eftersom han följde säkerhetsanvisningarna.

Gud ger oss också säkerhetsanvisningar med sitt ord, Bibeln, som vi säkert läser då och då, och somliga har faktiskt läst i sin helhet flera gånger, men, eftersom det alltid är detsamma, knappast tas med nödvändig uppmärksamhet och allvar.

Vad nu, säkerhetsanvisningar i Bibeln?! Ja, även i Gamla testamentet finns till exempel en byggnadsföreskrift, eller närmare bestämt, enligt dagens förklaring, en trafiksäkerhetsföreskrift, nämligen i Femte Moseboken 22:8: „När du bygger ett nytt hus, sätt en avsats runt det på ditt tak, så att om någon faller, kommer du inte att utgjuta blod på ditt hus.„
Men den viktigaste säkerhetsinstruktionen, nämligen den som bestämmer liv eller död, är den där Gud varnar människor att komma ihåg att de - oundvikligen - måste dö (Psalm 90).
Huruvida denna död resulterar i evigt liv eller evig fördömelse är helt upp till var och en att avgöra: tror jag på frälsning genom Jesu död och uppståndelse eller tycker jag att det är nonsens och hellre faller för motståndaren, mästaren på sådd av tvivel, vridning av sanningen?

Om jag uppmärksammar dessa säkerhetsföreskrifter noggrant kommer jag att känna igen de fallgropar som motståndaren lägger ut i tid och med Guds hjälp kommer jag att övervinna dem oskadda eller bäras, som det imponerande beskrivs i dikten "Fotspår i sanden" av Margaret Fishback Powers:

En natt hade jag en dröm:
Jag gick längs havet med min husse.
Lyser mot den mörka natthimlen,
Som ljusstrimmor, bilder från mitt liv.
Och varje gång jag såg två fotspår i sanden,
min egen och min herres.

När den sista bilden passerade framför mina ögon
var, såg jag tillbaka. Jag blev chockad när jag upptäckte
att det på många ställen i mitt liv bara finns ett spår
var att se. Och det var de svåraste
tider i mitt liv.

Bekymrad frågade jag Herren:
”Herre, när jag började följa dig var du där
lovade mig att vara med mig på alla sätt.
Men nu upptäcker jag det i de svåraste tiderna
Jag kan bara se ett spår i mitt livs sand.
Varför lämnade du mig ifred när jag träffade dig?
behövs mest?”

Då svarade han:
"Mitt kära barn, jag älskar dig och kommer aldrig att göra det
lämna ifred, särskilt inte i tider av nöd eller svårigheter.
Där du bara såg ett spår,
Jag bar dig dit."

Jag väljer evigt liv – och du?

Bot – fördömande eller möjlighet?

Omvändelse - särskilt i kyrkliga institutioner, framställs ofta som en hotfull gest och även en ekonomisk guldgruva: tre Hail Marys, fyra radband, fem Våra fäder (och några ljus till start...), troget mottot "När pengarna" är i lådan, hoppar själen ut ur skärselden.”

Nej, omvändelse i biblisk mening ska förstås helt annorlunda, nämligen som en möjlighet att vända: bort från det som belastar dig mot den frihet som Jesus ger till syndaren, d.v.s. - till alla människor - utan åtskillnad, genom hans nåd.

Omvändelse kräver inte bekännelse, utan helt enkelt erkännandet av att det ena eller det andra inte är i harmoni med ens eget samvete (och vi vet mycket väl vad som är rätt och fel) och Guds Ord, viljan att lämna det ifred i framtiden, att göra det bättre och Be om förlåtelse från Gud (och möjligen personen i fråga).

Det låter ganska rimligt, vem vill inte bli "bättre"?! Men – är det verkligen allt? Du behöver inte göra något extra. så att den dåliga handlingen, det sårande ordet faktiskt är förlåtet?
Vi människor tror alltid att vi måste "göra något mer". Vi kan inte göra något för att förlåta våra misstag. Endast Jesus kunde göra detta för oss genom sin död på korset. Och bara genom honom blev vi rättfärdiga i Guds ögon som syndare, trots alla våra brister och oförmåga!

Men motståndaren är en mästare på att så tvivel. Det är inte för inte som det står "in" direkt i början Första Moseboken 3:1 från ormens sida till Eva "Om Gud hade sagt...".
Jag kan väl föreställa mig Eva, och Adam inte mindre. De två tittade förmodligen frågande på varandra, tyckte att det frestande röda, glänsande äpplet inte var så illa och, uppmuntrade av ormen som väcktes av vattnet i munnen, inkluderade de bara en liten bråkdel av det rörda äpplet. upp tvivel i sin sannolikhetsberäkning. Följaktligen kom de till den klara slutsatsen: Gud kommer inte att se saker så nära och kommer att blunda. Och hallå, en rejäl tugga i det plockade äpplet – det första fallet från nåd hade hänt... – precis så!

Vi känner likadant i många vardagliga situationer. Ganska banalt exempel: "Tja, hur mår du?" - "Tack, bra eftersom du inte känner för eller har tid att diskutera det aktuella problemet med den andra personen. Eller: "Vi skulle kunna träffas för kaffe igen!" - "Bra idé, jag har bara väldigt ont om tid", även om det inte finns någon tid och du helt enkelt inte vill att företaget ska erbjudas. De många små och från början oansenliga vita lögnerna och fibbarna, de skulle alla vara angelägenheter för bekännelsen som brukade vara veckovis.
Eller, till exempel, det ofta använda uttrycket "Shit...", som upplevs vara så befriande, när något inte fungerar. En pastorshustru som fångade mig när jag sa det här ordet (jag hade inte märkt att hon hade kommit in i rummet när jag för femttonde gången försökte sätta tillbaka en drivrem på rullarna i en bandspelare) sa en blinkning "Säg bara 'fönsterklistra'"...."

Det finns alltid alternativ till reaktioner i frågor som inte motsvarar Guds och våra medmänniskors önskemål. Och oftast säger magkänslan oss vad som är bra och rätt. Men våra sinnen rusar ofta framåt snabbare - och då råkar vi ut för ett missöde.

Den så kallade magkänslan kan också ses som den Helige Andes verk. Den tysta rösten som låter oss veta det bättre sättet. Men framför allt män har svårt att lyssna på denna magkänsla. Sinnet är helt enkelt för verkligt för att en sådan odefinierad och ofta helt ologisk magkänsla ska ges en chans att hävda sig.

Därför: låt oss ge Gud en chans med hans helige Andes verk - vinsten är säker!

Himmel och helvete

"Vi kommer alla till himlen..." säger en karnevalssång av Jupp Schmitz. Yves Robert skrev en komedifilm med samma namn 1977, som hyllades som en biljettsuccé i Frankrike.

JBO komponerade låten "We're all going to hell."

Undersökningar i Tyskland har nyligen visat att - med en ökande trend - omkring 14 %, stigande till 23 %, av de tillfrågade tror på djävulens existens och omkring 16 % på existensen av helvetet.
Men med en minskande trend, nämligen att falla från cirka 50 till cirka 36 %, är en tro på Gud för närvarande certifierad med cirka 40 % för existensen av himlen som en plats för evigt liv, medan världsgenomsnittet för en tro på Gud är minst 72% .

Änglar, å andra sidan, är mer populära: med en ökande trend, nämligen från 33 till 52 %, bekräftas tron på att änglar existerar.

Min favoritfråga inom nästan alla områden är VARFÖR. Varför tenderar människor att tro på änglar? Särskilt esoteriska förlag säger sitt Ängelkort, etc. denna riktning. De kombinerar spådom med änglavärlden. Det antas felaktigt att denna hjälp tillhandahålls av Guds änglar. Det är för lätt att glömma att djävulen också har sina änglar (demoner). Spådomen var tidigare mer av djävulens domän, typ Horoskop, etc. och utvidgas nu till demonerna.
Båda utnyttjar människors nyfikenhet, deras önskan att veta vad som väntar, särskilt i tider av varierande osäkerhet, vilket har blivit allt tydligare de senaste åren. Förståeligt – men på rätt sätt?

Ju mer tänkandet tas bort från människor och livet görs bekvämt, desto mindre behövs det en Gud. Änglar är mer sympatiska eftersom de inte innehåller någon förment hotfull aspekt av mänsklig syndighet, som visas för oss av Gud och ges till oss att överväga för att göra det möjligt för oss att leva evigt. Eftersom Gud känner oss och våra ambitioner, vill han inte (Femte Moseboken 18:9-13), att vi upplever framtiden, vilket också strider mot människors behov av nyfikenhet.

Frågan kvarstår, kommer alla att komma till himlen eller helvetet? Eftersom människor föredrar en vacker idé framför en mindre lämplig, tenderar de att föredra himlen - om de har valet. Helvetet, ofta illustrerat med skärselden, ligger på andra plats. Vem vill behöva lida evig plåga?!

Och den sista, mycket viktiga frågan: hur kommer jag till himlen? (Om du föredrar helvetet är valet ditt...)
Svaret är så enkelt att det verkar nästan otroligt för den prestationsinriktade, eftersom han inte behöver göra något (!) förutom - nu kommer "haken", jag visste det... - helt enkelt Jesu död som förlåtelse för all skuld och att i tro acceptera synden och anförtro honom rodret i ditt eget liv, så att HAN går framåt och du följer hans väg, trygg i honom.

Hur ofta hör vi kollegor eller vänner säga "... jag är helt bakom dig!" Tja, det är väl något?! Jag är längst fram, jag får allt och folk är bakom mig. Super! Det är vad du vill, eller hur?
Som tur är är det annorlunda med Gud, han går före oss, han står upp för oss, han omger oss med sin skara änglar, han ger oss de rätta tankarna och orden genom sin helige Ande, han bär oss dit vi inte kan vandra . Det allsidiga bekymmersfria paketet så att säga, vad mer kan man önska sig?

Lita på Jesus, låt honom ta ratten i ditt liv!

Det finns alltid mirakel...

Det här är texten till en sång av Katja Ebstein från 1970:

Många människor frågar, vad är att skylla på, varför kommer inte lycka till mig,
börja alldeles för lite med livet, men lyckan är redan runt hörnet.
Mirakel händer alltid idag eller de kan hända imorgon!
Det finns alltid mirakel när man stöter på dem, man måste se dem också!
Många människor letar efter någon ny varje dag som kommer att ge sitt hjärta till dem.
Och om de tror att han aldrig kommer att komma runt, kommer de att hitta den som älskar dem!
Mirakel händer alltid idag eller de kan hända imorgon!
Det finns alltid mirakel när man stöter på dem, man måste se dem också!

Ett mirakel, DET skulle kunna användas. Om du skulle gilla det varje dag skulle det inte vara något fel med det, eller hur?!

Men är inte mirakel bara för gamla människor? Som en upplyst person kan man inte tro på mirakel (vad ska grannarna tycka?)! Är det så?

Jag har förberett något...

Låt oss ta en titt - ja, ja, jag vet, det finns andra vägar - in i Bibeln: det finns många mirakel, vare sig den lame mannen kunde gå igen, den spetälske blev av med sin spetälska eller kvinnan som var tolv I åratal sprang hon förgäves från läkare till läkare för att hitta orsaken till hennes ostoppbara blödning, men det blev bara värre innan hon till slut blev helad genom att bara röra vid Jesu kläder.

Ok, bort till modern tid, andra världskriget, Tyskland. Infanteriregemente i skyttegravarna. Artillerieldutbyte. Närmar sig bombplansskvadron. En läkare tror att han ser någon vinka i en närliggande grav, vilket betyder att de borde komma dit. Han ropar till sina kamrater att följa honom in i den andra skyttegraven. De skyndar sig dit och faller ner i skyddsgraven när de första detonationerna av bomberna hörs. Läkaren skriker "Herre hjälp!" när han ser att bomberna täcker den nyligen övergivna skyttegraven med bombkratrar. På grund av närheten till nedslagen och det resulterande höga ljudtrycket från explosionerna förlorar många av hans kamrater hörseln, men deras liv räddas. Själv förblir han ofarlig. Varför? Hans skrik lät trycket utjämnas obehindrat och hans hörsel förblev intakt.

Här har vi två "mirakel", den viftande figuren (men ingen hittades i diket) och det faktum att läkarens hörsel förblev oskadad.

Och nu ytterligare en från nuet: för några månader sedan, på landsvägen på hösten. Djurkorsning. Du känner till tecknet. Strax före midnatt, regn, eländigt nordiskt väder. Ett gift par på väg hem. Plötsligt ett rådjur direkt framför bilen, som från ingenstans. Nödbromsning. Kvinnan ropar "Herre, skydd!" Ett tjockt, vitt dimmoln passerar framför bilen. Innan bilen ens stannat har rådjuret försvunnit tillsammans med dimman. Ingen påverkan, ingenting. När de kommer hem undersöker de båda fronten på bilen. De måste definitivt åtminstone ha rört rådjuren någonstans! Men det finns inget att hitta, inte ett hårstrå, än mindre blod.

Mirakel händer om och om igen, ja, man kan se dem om man likställer Mr Chance, som ofta citeras i sådana fall, med Gud. "Ring mig i problem så ska jag rädda dig!(Psalm 50:15) gäller än idag.

Nu är det skönt när en sådan räddning händer dig i en farlig eller akut situation. Om någon hjälper oss är vi oftast tacksamma och tackar vår hjälpare därefter. Och så leder det ovan nämnda bibelcitatet också till den fortsatta begäran ".. och det borde du mig beröm". Egentligen är det inte mer än rättvist att säga tack när man har fått hjälp, eller hur?

Vad har alla dessa beskrivningar gemensamt? Det var en akut farlig situation, allt som krävdes var två ord och ditt eget personliga engagemang.

Det fanns inga långa förhandlingar, inga långa förfrågningar eller tiggeri, inga speciella kvalifikationer, ingen rang, inga andra krav.

Två ord räckte för att avvärja fara och ”räddas” ur situationen utan skada. Dessa två enkla ord antyder en enkel tro, nämligen att hjälp kommer, oavsett om och men, om vi ber Gud, inte i långa och utarbetade böner, räcker det med bara två uppriktiga ord.

Men förlåt, är det verkligen så enkelt? Det kan inte stämma, det skulle vara som en saga! Varför inte? Bara för att människor har ett begränsat synfält med sina sinnen? Bara för att människor har svårt att inte komplicera saker, utan helt enkelt acceptera dem som de är och acceptera dem som sanna? Bara för att folk tenderar att behöva köpa allt med prestanda? Bara för att vi människor skäms över att inte kunna kontrollera oss själva? Bara för att det kanske inte är "vaket" att ta Gud på hans ord? Det vore mer än dumt!

Därför: ta Gud på tal! Denna valuta har funnits oförändrad i över 5 000 år och är giltig för alltid Till skillnad från den utropade "ovillkorliga basinkomsten", som kan begränsas när som helst och till och med ogiltigförklaras, följer människor inte som krävs.

Jag föredrar att lita på Guds verkligt villkorslösa kärlek och hjälp som kan upplevas när som helst! amen!

Lotteriets huvudvinst...

Telefonen ringer. En vänlig röst i andra änden. "Vad skulle du säga om du hade vunnit högsta vinsten i vårt lotteri?" Om du hade... så gjorde jag inte det. "Men det gjorde jag inte, annars hade du redan gratulerat mig. Dessutom spelar jag inte på lotteri, så jag kan inte vinna heller." "Det är därför jag vill övertyga dig om chanserna att vinna vårt lotteri. Till exempel, om du säger ",,".

Många har säkert ringt sådana telefonsamtal tidigare, mer eller mindre vänliga, men i slutändan med en mycket osannolik verklig chans att vinna. Och – förstås – motsvarande investering, nämligen att betala avgifterna för att kunna vara med i utlottningen. Så det berömda IF... Och även då är det bara möjligt att vinna, men fortfarande långt ifrån säkert.

Om det inte vore för ordet OM... skulle jag vara miljonär, eller, eller, eller. Det är därför jag inte gillar OM som används i sådana sammanhang, inte heller konjunktiven HAVE och WERE, som bara understryker osannolikheten i den önskade förekomsten.

För att vara ärlig så är jag verkligen glad över att HUVUDpriset i livet redan är 100% säkert. Säkra? Hur kommer det sig? Och i alla fall, vilket huvudpris och sedan hundra procent?!

Jo, den uppmärksamme läsaren har nog redan gissat att huvudpriset är evigt liv! Och varför ska det vara säkert?
Helt enkelt, Gud har gett oss löftet(!) att alla som tror på hans Son Jesus HAR evigt liv (Johannes 3:36). Nej skulle, om och skulle vara, nej, en enkel, bestämd HAT. Så lätt!

Om vi behandlade alla med samma nivå av engagemang skulle vår interaktion vara mycket mer fruktbar. Så fort vi är tillbaka till mänskligt tänkande, har konjunktiven oss stadigt under kontroll igen. Ändå är det upp till varje individ att omvandla konjunktiven till nutid.
Istället för "Om du behöver min hjälp, hjälper jag dig gärna." "Ring mig så kommer jag för att hjälpa dig." Vilken ger dig känslan av att du faktiskt får hjälp och vilken förmedlar bara vagt möjligheten till möjlig hjälp?

Så – vänd dig till HONOM i allt, för Guds hjälp är säker!

Kärlek

Meningen "Jag älskar dig." Uttalas ofta spontant i den första fasen av förälskelsen, ju högre den känslomässiga komponenten är, desto mer intimt och oftare. Med tiden avtar allt detta och kärleksuttrycken minskar Om du frågar varför den personen är älskad, betonas det yttre snabbt, särskilt hos män, medan kvinnor gör detsamma, men framför allt benämner de inre värderingarna som älskvärda.

Men tänk om dessa vänligheter bleknar med tiden eller en bilolycka vanställer det en gång så vackra utseendet, och kanske livet bara är möjligt i rullstol? Då finner folk sig snabbt ensamma och på egen hand.

Är inte kärlek kanske bättre definierad om den är giltig som ovillkorlig? Oavsett egenskaper, förmågor, attityder, utseende, om det bara hänvisar till en persons hjärta? Sen vad som än kan hända, för kärleken tål allt. Som det redan står i Bibeln (1 Korintierbrevet 13) är formulerad:

Om jag talade med människors och änglars tungomål och inte hade kärlek,
då skulle jag vara en klingande mässing eller en klingande cymbal.
Och om jag kunde tala profetiskt och veta alla hemligheter och
all kunskap och all tro, så att jag kunde flytta berg,
och om jag inte hade kärlek, skulle jag vara ingenting.
Och om jag gav alla mina ägodelar till de fattiga och gav upp min kropp,
att skryta, och om jag inte hade kärlek, skulle det inte vara till någon nytta för mig.
Kärlek är långmodig och snäll, kärlek är inte svartsjuk, kärlek begår inte ofog,
hon blåser inte upp sig, hon beter sig inte olämpligt, hon söker inte sitt eget,
hon låter sig inte bli förbittrad, hon tar inte hänsyn till det onda,
den gläds inte över orättvisan, men den gläds åt sanningen;
hon tål allt, hon tror allt, hon hoppas allt, hon tolererar allt.

Tja, "hon tror på allt, tolererar allt...". Är det inte dumt att tro och tolerera allt? Frågan är om detta uttalande ska förstås så eller om det ska ses ur ett annat perspektiv.

Kärlek är inte en romantisk känsla som är på ett sätt idag och ett annat imorgon, kärlek är att bestämma, agera, tala kär med sin motsvarighet i åtanke, sätta sitt eget jag i bakgrunden, inte sin egen fördel utan den andras.

Intressant nog har det bevisats att om du ändrar ditt eget beteende så förändras också den andra personens. Trogen talesättet, "När du ropar in i skogen, kommer ljudet att ringa ut."

Men om jag inte ser min motsvarighet som en motståndare, utan som en vän som jag skulle vilja behandla med vänlighet, blir det mycket lättare att minnas, använda och agera i enlighet med denna osjälviska och därför ovillkorliga kärlek till Jesus.

Precis som det röda trafikljuset hindrar oss från att passera korsningen eftersom våra liv och vår integritet ska förbli trygga, ger Bibeln oss också konkret information om vad som är bra och dåligt och sätter gränser för oss som är tänkta att ge oss stöd och orientering.

Det är dock alltid upp till oss om vi vill ignorera detta med en riskvilja eller om vi vill följa det på ett säkerhetsmedvetet sätt.
Åtminstone i Bibeln sätts sådana varningsskyltar alltid upp av kärlek till oss människor. I världen kanske lagar inte alltid har välbefinnandet för dem som de är placerade över, men i Bibeln talar varje ord alltid om Jesu, Guds och den helige Andes ovillkorliga kärlek till oss.

Levande vatten

Olika tillverkare av vattenfilter lovar att vattnet i deras filtersystem kommer att vitaliseras och därför lika fräscht som källvatten.

Vissa virvlar runt vattnet i rostfria spiralslangar, vissa passerar det genom mineralberg från vilket det sedan ska absorbera biofotoner och på så sätt livas upp, medan andra vill att detta ska hållas som företagshemlighet.

De har alla en sak gemensamt: de lovar levande vatten. Men kan de hålla sitt löfte?

Att källvatten fortfarande var rent och att man kunde få rent dricksvatten från brunnar är för länge sedan borta. Under koleratiden var vattnet förorenat eftersom avloppsvatten släpptes ut i floder och dricksvatten togs från dem, men utan lämplig behandling för att filtrera bort eller döda patogener. Idag är vattnet förorenat med rester av läkemedel, hormon och bekämpningsmedel och är inte heller säkert att dricka utan behandling. Du letar förgäves efter levande vatten som ger dig ett långt och hälsosamt liv.

Eftersom människor dör av törst snarare än av svält, verkar vatten faktiskt vara livets elixir. Så var får du det här levande vattnet ifrån?

Det talades redan om levande vatten för cirka 5 000 år sedan. Då var man ofta tvungen att gå mil till närmaste brunn, hämta vatten dit och sedan göra samma, vanligtvis mödosamma, resa tillbaka. I ökenområden var detta en stor ansträngning, varför vatten ansågs vara en dyrbar vara som användes sparsamt och medvetet. Inget med att spola 10 liter toalett, hey presto och borta!

Fontänen var därför också en mötesplats för invånarna i alla omkringliggande städer. Människor utbytte idéer, träffade resenärer, lärde sig om avlägsna platser och händelser runt om.

En dag stötte en jude på en samaritansk kvinna och bad henne ge honom vatten. Ingen ovanlig fråga i sig. Men judar och samariter stod inte på god fot med varandra och var direkta fiender.
Så kvinnans oförstående svar förklarade hur han som jude kom för att be henne av alla människor om vatten.

Han svarade henne att om hon kände igen vem som bad henne om vatten, skulle hon be honom om levande vatten. Kvinnan tittade på honom och skakade på huvudet, eftersom han inte ens hade en skapare med sig för att ge henne vatten från brunnen. Vem är du, frågade hon honom, är du längre än Jakob, som lät bygga brunnen och drack ur den, liksom hans boskap?!

Juden svarar att den som dricker detta vatten måste alltid gå tillbaka till brunnen och dricka igen eftersom vattnet han har druckit inte håller. Men vattnet som han skulle ge henne, det levande vattnet. Den som dricker av det kommer aldrig mer att bli törstig, för det kommer att bli en källa av levande vatten inom honom.

Kvinnan tror, ja, det skulle vara praktiskt, det skulle spara mig mycket tid och ansträngning. Ge mig då lite av detta levande vatten! Men juden säger åt henne att skaffa sin man också. Hon svarar å andra sidan att hon inte har någon man. Det gör inte juden och säger att hon svarade rätt eftersom den hon bor med inte är hennes man och hon har haft fem andra män tidigare. Blev hon mörkröd? Hur visste främlingen om detta?

Kvinnans ögon föll som fjäll! Detta måste vara Messias vars ankomst alltid talades om. Hon vände sig om och lämnade till och med vattenburken bakom sig och skyndade tillbaka till staden varifrån hon hade kommit för att berätta för alla där att Jesus var vid brunnen och att han hade berättat för henne allt hon hade gjort.

Tja, mycket har sagts, det är bättre att se själv på plats. Så några människor lämnade allt bakom sig och följde med henne för att se denna Jesus själva.

Och nu? Var finns det levande vattnet? Kom med det! Öppna kranen, oj... med ett filter emellan - det kan väl inte vara möjligt? Det stämmer, så kan det inte vara.
Men öppna Bibeln! Det eviga livets levande vatten är Guds ord. Det släcker törsten, behovet av att förstå meningen med livet, att äntligen finna lugn och ro, att inte alltid behöva leta efter nya frälsare, att hoppas på återfödslar och en bättre tillvaro.

Guds ord innehåller allt vi behöver för evigt och lokalt liv!

Allt i överflöd

Så vi måste ändå springa till brunnen och hämta vatten, det visste jag direkt. Kära läsare, för fysisk törst måste vi fortsätta att se till att vi får bra vatten, ja, det är sant. Men om vi låter Gud leda, kommer han att ta hand om att ge oss gott vatten. precis som han oroar sig för att vi ska ha – allt – i överflöd.

Det blir vackrare och vackrare: allt i överflöd! Ser du genast dollartecken i dina ögon: mitt hus, min yacht, min jet?!

Kom ner igen. Men inte så! – Och hur då?

Jag har alltid varit ganska misstänksam mot detta bibelställe. Det är trevligt om du hade allt i överflöd, men vi hade det redan, konjunktiv. Hur ska det fungera? Om jag läser Bibeln och ber, okej, jag går ändå till jobbet, men då har jag inget mer på kontot i slutet av månaden?!

Ja, det var precis så jag tänkte och upplevde det. Och nu? Gud är inte en önskeuppfyllare. Det vi vanligtvis vill ha är – förstås – människoorienterat. Men det måste också vara rätt. Helt korrekt! Och det tog mig – alltför – lång tid att förstå hur det "fungerar". Och nu, vad är lösningen på gåtan?

Min personliga kvintessens i detta är: så länge du häftigt försöker lösa ett problem intellektuellt och tänker igenom allt möjligt, fastnar du alltid med den n:te möjligheten, den n+x:de hade varit – kanske.
Det betyder: man kan inte ta hänsyn till alla(!) variabler, det finns helt enkelt för många. Detta är ofta tillfället för vissa människor att söka hjälp från spådamer, horoskop, änglakort, etc. Det här är påtagligt, du har något där - fråga dig bara vad, sanningen? Tyvärr är det precis där du i slutändan hamnar på fel spår. Man märker det oftast först väldigt sent för att man bara vill få något, huvudsaken är att man kommer längre, på ett eller annat sätt.

Du kommer verkligen längre när du går framför Gud i bön uppriktigt, utan att ett ego driver fram, som en Fader för vilken ingenting behagar dig mer än när du ber honom om något. "Be så kommer det att ges till dig", står det Matteus 7:7-11. Så varför inte ta honom på ordet?! Inte krävande, utan vädjande, och ganska ihärdigt vädjande.
Ah, ungefär de sex rätta, ehm... om så är fallet, lägg till ett extra nummer. Och...snälla, – hopp! Nej, det kommer inte att fungera så.

Okej, igen. Vad sägs om att vi börjar längst ner med att fråga? Så till exempel att vi ber Gud att vägleda oss enligt hans vilja(!), att ge oss de rätta tankarna och orden vid rätt (hans) tidpunkt, så att våra handlingar kan ge de önskade frukterna. Aning?

Naaaja..., hmm... - inte riktigt i allas smak? Sann. Jag kände mig inte annorlunda. Men: jag kan bekräfta att OM man tar denna – förmodade – risk så upplever man faktiskt att många problem löser sig själva. Du måste fortfarande gå till jobbet, men du har sparat mycket tid som annars skulle ha gått åt till att fundera, fundera över problem och förgäves försöka.

Plötsligt blir livet i sig enklare, mindre oroande, eftersom du kan och kan kasta alla dessa bekymmer för hans fötter (1 Petrus 5:7). Och fortsättningen på detta citat är "för han bryr sig om dig." Vi kan och bör inte bara anförtro alla våra bekymmer till honom, utan vi har också förvissningen om att han kommer att ta hand om dem. Så här blir en sko!

Nu är det upp till oss...

Han har befallt sina änglar att skydda dig

Söndag morgon. Blåser snö. Det regnade fortfarande på lördagen. Under det lätta snötäcket finns ett lager is som är jämnt som glas. Gudstjänst klockan tio. Barnen åkte redan med pulka utanför, trots att de skulle göra sig redo för gudstjänsten. Mormodern ropar ut genom fönstret och varnar henne att gå in och göra sig i ordning.

Barnen lyder henne, men de äldre bland dem påminner mormor om det farliga hala underlaget och varnar för att hon kan halka och bryta benet. Men mormodern svarar att Bibeln säger att Gud har beordrat änglarna att skydda henne och att ingenting kommer att hända henne.

Det blev som det skulle. Den goda kvinnan halkade bara några meter efter att ha lämnat huset och bröt lårbenshalsen. Därefter följde en operation och flera veckors sängläge, vilket inte på något sätt bidrog till glädjen för alla inblandade.

Hur är det nu? Gud har använt sitt ord här Psalm 91:11-12 ljög? Hade änglarna bara sitt uppdrag någon annanstans och ingen tid att ta hand om denna kvinna? Kan det möjligen vara ett straff från Gud?

Gud skapade människan som en självständig varelse som tänker och handlar självständigt, i sin egen avbild. Därmed bevisar han att människor inte ska – och får – uppleva ett förutbestämt liv som dockor, utan snarare forma sina egna liv.

Han befaller inte sina änglar att förse människor här på jorden med en sorts heltäckande försäkring mot allt och varje missöde, utan - och här kommer det - att göra det klart för oss människor att vi inte är ensamma i någon nödsituation. , men i... Tron på Jesus Kristus tillåter oss att vara säkra på hans skydd och skydd av änglar i alla nödsituationer.

Men om vi kan vara säkra på detta skydd, då hade han väl inte låtit mormodern falla?! Hon trodde trots allt på hans ord med fullständig övertygelse, nämligen ATT änglarna skulle skydda henne!

Ingen heltäckande försäkring! Och inte ens detta skulle kompensera för skadan om vi körde mot rött ljus och orsakade en olycka. Löftet ska inte få oss människor att slarva.

Okej, låt oss vända på tabellen: en annan trafikant kör genom korsningen vid rött ljus och in i vårt fordon. Vi kommer undan med några blåmärken, medan den andra föraren drabbas av whiplash och brutna revben.
Här kan man anta att Guds änglar var där och skyddade oss från större skada.

Nu skulle ingen komma på idén att, i ett samtal med människor som ännu inte hittat Gud, komma med förslaget att man ska sätta sig i bilen och upprepade gånger passera en korsning tills någon korsar den när den är röd och kör in i bilen. bil för att bevisa att änglarna faktiskt finns där.

Så Jesus föll inte för djävulens förslag när han ledde honom till templets högsta höjdpunkt och bad honom att testa tillförlitligheten av Guds ord och änglarnas effektivitet (Matteus 4:6).
Naturligtvis kunde Gud ha befallt änglarna att ingripa, men Jesus motverkar denna djävulska frestelse med orden (Matteus 4:7) "Du skall inte fresta Herren din Gud."

Som just nu? Är änglarna där för att skydda oss eller inte?

Ja, de är allestädes närvarande - för att rädda oss från nöd - vare sig det är från en kollision med ett rådjur som plötsligt hoppar ut ur skogskanten, eller med ett litet barn som faller ut genom fönstret i ett hus på fjärde våningen och nedanför kommer ut på gatan - men, oj konstigt, har bara några röda prickar och inga andra skador, inklusive några inre.

Det här är situationer som inte aktivt orsakats av personen utan som orsakats av tredje part, inklusive vårdslöshet. Här kan vi människor alltid och fullt ut vara säkra på att Guds änglar vakar över oss, avvärjer faror och bär oss i sina händer, som i det lilla barnets bokstavliga "fall".

De fungerar dock inte som en heltäckande försäkring mot vårdslöst agerande och dess konsekvenser!

Till sist ett ord om den ofta ställda frågan, varför låter Gud exempelvis ett barn dö, och en aspekt som framför allt i sammanhanget ofta lämnas obeaktad, nämligen: vi människor vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Men Gud är allvetande och kan på så sätt också skydda ett barn från mycket som annars skulle ha inneburit stort lidande. Vad kan nu vara större lidande än döden?

Fysisk död är smärtsam för de anhöriga. En evig död är dock mycket mer smärtsam för den drabbade. Med andra ord låter Gud lidande antingen undvika något större eller dra oss närmare sig själv. Tyvärr känner vi människor oftast bara igen Guds allmakt när vi är i riktigt stor nöd, även när våra liv är i fara, när vi – då – minns hans allmakt, som dittills hade ansetts vara mer teoretisk, och kallar på honom, ja, be om hjälp.

Tron på Guds ord, nämligen ATT det är ofelbart och sant i alla avseenden, är nyckeln till alla löften och ytterst till evigt liv, i gemenskap med Honom och Hans härskaror, Hans änglar.

Talar i tungor?

Att tala med tungan, visst, men "in"? Vad betyder det? Vad sägs om att "tala i tungor"? Låter mer rimligt...

Alla har säkert hört talas om Babels torn. Folket ville bygga en stad och, som en speciell symbol, ett torn. Det här fungerade bra, alla förstod varandra eftersom de hade ett gemensamt språk. De ville slå sig ner och hindra sig från att bli utspridda över hela världen.

Det utbredda antagandet att de ville upphöja sig över Gud genom att bygga tornet är felaktigt, eftersom... Första Moseboken 11:4 den fortsätter: "Vi vill skapa ett namn för oss själva så att vi inte är utspridda över hela världen."
Men Guds plan var att de skulle befolka hela jorden. Så han bestämde sig för att blanda ihop deras språk. Eftersom knappt någon längre kunde göra sig förstådd, flyttade folk från staden och bosatte sig på olika platser och grundade nya folk i andra länder.

Att tala i tungor betyder att tala på ett språk som är främmande för andra. Detta rapporterades första gången i Bibeln på pingstdagen.
Med anledning av valet av den tolfte aposteln hade Petrus och apostlarna tillsammans med ett 120-tal personer samlats när den helige Ande sänkte sig över var och en i form av lågor, varpå de började predika på främmande språk.

Det faktum att de talade främmande språk framgår av det faktum att åskådarna, som hade kommit från alla möjliga länder, blev förvånade över att höra sitt eget språk. Att tala i tungomål här hade det enda syftet att förkunna Guds ord för alla människor, för var och en på sitt eget språk (Apostlagärningarna 2:8).

Det finns också den typen av tungotal, som i 1 Korintierbrevet 14:2 nämner: ”Ty den som talar i tunga talar inte till människor utan till Gud; ty ingen förstår honom: han talar mysterier i anden.”

Denna typ av tungotal ses ofta som grundläggande av vissa trosriktningar och ses därför som ett kriterium, om inte en förutsättning, för medlemskap i kyrkan. Att sakna denna gåva tolkas också ofta som ett tecken på otillräcklig tro.

Ut ur 1 Korintierbrevet 12:11 Till exempel är det dock omisskännligt: "Men allt detta verkar genom samma ande, som ger var och en sin egen som han vill och alltså hänvisar till de föregående verserna, som beskriver de olika gåvorna, nämligen att genom den." Guds Ande till den ene (Människor):

• ett visdomsord ges
• till den andre ett kunskapsord
• en annan tro
• till en annan läkningens gåva
• till en annan makten att utföra mirakel
• profetiskt tal till en annan
• till en annan gåvan att urskilja andar
• till en annan olika tungomål
• till en annan gåvan att tolka dem.

I 1 Korintierbrevet 12:28 Paulus säger: "Och Gud satte i församlingen för det första apostlar, för det andra profeter, för det tredje lärare, sedan gav han kraft att göra underverk, sedan gåvor att bota, att hjälpa, att vägleda och olika slags tungomål." följande verser ”Är de alla apostlar? Är de alla profeter? Är de alla lärare? Har de alla kraften att utföra mirakel, har de alla gåvorna att hela? Talar de alla i tungor? Kan de alla tolkas?”, för att till sist säga ”Men sträva efter de större gåvorna! Och jag vill visa dig ett ännu bättre sätt.”

Vad är det här för bättre sätt? Tja, vi har redan nämnt det i ett av de tidigare avsnitten: det är kärlek! Så här skriver han in 1 Korintierbrevet 13:1–3 "Om jag talade med människors och änglars tungomål och inte hade kärlek, skulle jag vara en klingande mässing eller en klingande cymbal. Och om jag kunde profetera och visste alla hemligheter och all kunskap och hade all tro, så att jag kunde flytta berg och inte hade kärlek, skulle jag vara ingenting. Och om jag gav alla mina ägodelar till de fattiga och gav upp min kropp för att berömma mig och inte hade kärlek, skulle det inte vara till någon nytta för mig."

Han hänger med Vers 13 ”Men nu finns tro, hopp, kärlek, dessa tre kvar; men kärleken är störst bland dem.”

Hur stor den ena eller andra gåvan än verkar så blir den liten i förhållande till kärlekens betydelse. Ja, allt är ingenting om denna kärlek saknas.

Det är därför kärlek, som den största gåvan, alltid har företräde framför alla andra och är det första kriteriet i hanteringen av medmänniskor och samhällsmedlemmar, oavsett vilken "rang" de har!

Slutligen bör man hålla i minnet att det - obegripliga - tungotalet också kan vara demoniskt: En predikant som var känd för att ofta tala i tungomål bjöds in till en församling. När han spontant gick över till att tala i tungomål mitt under predikan, bekräftades församlingsmedlemmarna i sin övertygelse om att denna predikant måste vara särskilt välsignad.
En afrikansk kyrkomedlem förstod dock vad predikanten talade i tungor: de var de värsta förbannelserna mot Jesus, Gud och den Helige Ande, talade på ett mycket sällsynt afrikanskt stamspråk.

Det är därför samma sak gäller här 1 Johannes 4:1 "Kära ni, tro inte på någon ande, men kontroller de Spökenom de är från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen.

nödväg

nödväg står skrivet på skylten med en röd kant. "Bilda en nödutgång" gäller på motorvägen. Men vad händer om utrymningsvägen är blockerad och någon helt enkelt har ignorerat skylten och parkerat sin skåpbil på den tillfartsväg som ska hållas fri? Tänk om en extra bred tung lastbil tar över nödkörfältet? Vad händer om en olycka har inträffat men ingen nättäckning gör det omöjligt att ringa ett nödsamtal? Vad händer om...

"Om ordet om "Det skulle inte vara..." - Jag hörde detta talesätt ofta som barn när jag började en mening med if och upprepade min idé om hur det skulle vara om.
Om är faktiskt ett dåligt ord, eftersom det alltid förutsätter att något ges som gör något möjligt. Och eftersom omet alltid slutar på en konjunktiv, vilket betyder att det inte riktigt visar en väg, är det ganska värdelöst att ägna sig åt sådana tankar.
Det hjälper inte i de inledande situationerna att säga "Om inte budbilen blockerade infarten", "... skulle det tunga godsfordonet inte blockera utrymningsvägen", "Det skulle finnas mobiltelefonmottagning".

En lösning måste hittas – nu!

Men även en lösning beror bara på att det finns en instruktion och att den följs. Tja, det finns instruktioner, men de följs sällan. Och så detta felsteg kan potentiellt kosta liv.

Detta beteende är lika gammalt som mänskligheten själv Så länge vi är fast i egot faller hänsyn och omsorg. Om vi just nu är i en dålig situation och själva påverkas, så är vi naturligtvis glada om denna konjunktivist inte stämmer överens med vår situation. Ibland lovar vi till och med att förbättra vårt eget dåliga beteende. Våra spåriga spår står i vägen för att vända tillbaka på vår bekväma och vanligtvis mindre eftertryckliga väg mot en väg som är mer dräglig för oss, om än möjligen mer jobbig. Men också osäkerheten om tänk om – vi följde denna väg?!

Precis som i de beskrivna situationerna kan att ignorera instruktionerna innebära att de drabbade dör, att följa dem kan rädda liv.

Redan inne Första Mosebok 7 människor gick sin väg mot alla varningar som gavs dem. De ignorerade allt, livet var bara för vackert, de ville njuta av det till överdrift. De skrattade också högt åt Guds hot om en översvämning som skulle översvämma allt. I bästa fall skrattade de åt Noa, som hade fått i uppdrag av Gud att bygga en ark, ett stort skepp, mitt på ett berg(!). Han måste vara galen: vem bygger ett skepp på ett berg?!
Guds räddningsplan för att säkerställa en livräddande fristad stod i motsats till människors vidsträckta liv. Endast Noa, hans familj och flera djur undkom denna alltförtärande översvämning i arken. De hade följt Guds frälsningsväg.

Även i det forntida Egypten fanns tydliga instruktioner om vad man skulle göra i specifika situationer. Eftersom den egyptiske farao inte ville släppa judarna, verkställde Gud en dom och beordrade att alla förstfödda skulle dödas. Samtidigt gav han det livräddande rådet att ett lamm skulle slaktas i varje hus och dess blod skulle smetas på utsidan av dörrposten. Då skulle den förstfödde inte dödas utan förbli vid liv (Andra Moseboken 12).

Ett annat exempel ger Nummer 21: Judarna grälar med Gud mot slutet av sina vandringar i öknen. Gud sänder giftiga ormar bland dem, vars bett dödar dem. Återigen ger Gud omedelbart vägen till frälsning: Han beordrar Mose att placera en bronsorm (gjord av koppar) på en stav så att alla kunde se denna orm. Den som tittade på denna orm efter att ha blivit biten ska inte dö till följd av bettet, utan snarare hålla sig vid liv.

Jag gör vad jag vill! Domen över nästan varje ung person som just blivit myndig, ibland även en person i hög ålder. Stolthet kommer före ett fall, säger ett gammalt talesätt. Och jag känner ingen som inte har fallit på ansiktet flera gånger, mer eller mindre oförskämt, i sitt liv.

Och för att vara ärlig: måste vi verkligen alltid bli sårade innan vi litar på någon som verkligen vet bättre?!
Det ständiga sökandet efter den där någon återspeglas i de ofta desperata försöken att ta sig upp ur hålet som man har hamnat i, med alla möjliga och omöjliga ansträngningar. Vare sig det är genom droger, försök till självräddning, fåfänga hopp om att återfödas till bättre liv, eller till och med självmord.

Varför inte lita på det som har prövats och testats i tusentals år? Varför inte lita på Gud med våra liv? Vem vet bättre än den som skapade oss vad som är bra för våra liv? Som älskar oss så mycket att det, trots alla våra brister, våra oförmåga, våra otaliga misstag, inte finns ett enda hinder som hindrar Honom från att rädda våra liv!

Vi har hans (Jesus) löfte (Johannes 3:18) – Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Vad mer vill vi ha?

Låt oss följa honom – hans väg till frälsning är alltid klar!

Gud - det har jag varit färdig med för länge sedan!

En serie föreläsningar närmade sig sitt slut. De växlade några ord och lämnade sedan rummet. En lyssnare däremot förberedde sig på att söka upp talaren.

Säg mig, när ett litet barn fortfarande är lätt att övertyga, eller när gamla människor griper droppen och ser hopp i det, men en vetenskapligt sinnad person som du tror på sådana sagor, jag förstår inte det för livet av mig!

Talaren tittade på lyssnaren en stund, öppnade Bibeln och citerade (Romarbrevet 3:3-4) "Vad nu? Om några har varit otrogna, upphäver deras otrohet Guds trofasthet? Långt vare det! Låt det snarare förbli så här: Gud är sanningsenlig, och alla människor är lögnare..."

Ilska uppstod hos gästen och han svarade argt om han ville framställa honom som en lögnare? Men han tror inte alls på Gud, speciellt inte på en som inte ens existerar!

Talaren svarade att han inte var förvånad över detta, eftersom det även på kung Davids tid och psalmskrivningen sades (Psalm 53:2) "Dåren säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud."

Det var droppen för lyssnaren. Han stormade ut i raseri. Talaren, å andra sidan, bad Gud att öppna denna mans ögon.

Den sista kvällen i föreläsningsserien blev talaren förvånad när han i raderna av åhörare såg mannen som hade lämnat salen så upprörd och abrupt kvällen innan.

Efter slutet av sin föreläsning kom han till honom igen. Hans uttryck var allt annat än mörkt. Det var ett litet leende på talarens läppar och han frågade honom nästan kärleksfullt om han hade kapitulerat inför Gud.

Mannen erkände att han inte hade sovit en blinkning på hela natten och fortsatte att tänka på orden "lögnare" och "dum". Det släppte honom inte. Det är därför han är här nu, för att lägga sitt liv i Guds händer och låta honom ta ledningen från och med nu...

En liknande sak hände en organist som älskade musik men som inte kunde få jobb i en orkester. Så han spelade orgel i sin hemstad på söndagarna. Om det bara inte vore för dessa predikningar!

Nu kunde han helt enkelt ha tillbringat de tjugo minuterna av predikan framför kyrkan, men det ville han inte visa på ett så provocerande sätt att han inte ville höra predikningarna. Så han nöjde sig med att vila huvudet i händerna och skydda sina öron så gott han kunde, relativt oansenligt, från predikans ord.

Men som ofta på sommaren orsakar flugor bus, även i kyrkan. En ganska dum historia: en fluga använde organistens näsa som en upprepad landningsplats. Efter inte alltför lång tid retade det organisten så mycket att han inte kunde låta bli att frigöra ena örat med ena handen och skjuta undan flugan. Men hon var envis och älskade hans näsa mer än sitt liv, medan organisten försökte få tag i henne med båda händerna. Det var oundvikligt att han hörde ett fragment av ord från predikan (Matt 11:15; 13:9; 13:43; Mark 4:9; 4:23; Luk 8:8; 14:35; Uppenbarelsebok 2, 7; 2:11; 2:29; 3:6): "Den som har öron att höra..."

Av alla saker! Dessa ord kunde inte heller komma ur hans huvud, de trängde till sist in i hans hjärta och gjorde sitt välgörande arbete där.

Ja, Gud hittar vägar, medan människan tenderar att hitta skäl som blockerar hennes väg till Gud. En dag återstår det dock för människan att inse att hon bara hittar fel väg med sin förståelse, medan Gud har evigt liv, förlåtelsen för sina synder och frälsningen från alla svårigheter redo för honom.

Det är bra att Gud inte har gjort klart med människan!

Med din son har du allt

Far och son är konstsamlare och skaffar med tiden målningar av viktiga konstnärer. Samlingen representerar i slutändan en förmögenhet värd flera miljoner.

Sonen dör i kriget. Hans vän överlever och får sin vän målad av en konstnär för att ge tavlan till sin pappa.

När den fallne mannens far till sist dör, lämnar han ett testamente. I detta beordrade han att hela konstsamlingen skulle auktioneras ut av den överlevande vän till hans stupade son.

Vännen anlitar sedan en auktionsförrättare. Målningarna granskas och det aktuella värdet bestäms.

Eftersom det rör sig om välkända konstnärer vars målningar söker en ny ägare på auktionen är auktionen välbesökt. Vännen är också med.

Stor häpnad, i kombination med vantroende häpnad och oförstående skakningar på huvudet, i hallen när auktionsförrättaren lade inte en av miljonmålningarna på staffliet på auktion, utan - tavlan som visade den fallne mannen.

Nästan arga röster höjdes om att denna tavla förmodligen inte var på auktion, i bästa fall kunde den ge bort! Auktionsförrättaren bör börja med en av de värdefulla målningarna. Den här tavlan är inte värd ett dugg!

Bara vännen grävde ner alla sina pengar i sina fickor och ropade till auktionsförrättaren: "Jag kan erbjuda tio mark, det är allt jag har...".

Auktionsförrättaren såg sig omkring och ropade: "Hör jag mer än tio mark?" Men ingen i publiken gjorde ens det minsta försök att svara på frågan. Så kontraktet gick till vännen för tio mark, han fick tavlan av sin stupade kamrat.

Det blev tyst igen i hallen. Du kunde ha hört en nål falla. De närvarande väntade ivrigt på auktionsförrättarens ord om att den första av de verkligt värdefulla målningarna skulle läggas ut på auktion.

Men vad gjorde han? Inget sådant. Istället såg han sig omkring och förklarade att auktionen var avslutad, "Vad ska det betyda?" "Varför auktioneras de inte ut?"

Auktionsförrättaren räckte upp handen och när tystnaden hade återvänt talade han med lugn men bestämd röst: "Den som har sonen får allt."

Den som har Guds Son får allt - förlåtelse för alla synder och evigt liv!

…Jag har aldrig känt dig!

Du går på en bibelskola, donerar regelbundet till olika organisationer, missioner, barn i nöd etc., lyssnar på den ena predikan efter den andra dag ut och dag in, ger till och med tionde, förser människor med rum, bjuder in till bibelstudier, - och då blir du tvungen att lyssna på "Jag har aldrig känt dig"?!

Detta talesätt (Matteus 7:21, jfr. Matt 4:17; Matteus 5:3; Matt 12:50; Matt 18:3; Matteus 19:14; Matt 21:28; Jakob 1:22) "Inte var och en som säger till mig: 'Herre, Herre!' kommer in i himmelriket, utan den som gör min Faders vilja som är i himlen gjorde det för att göra det tydligt att bara läpparnas betjäning och goda gärningar är inte tillräckligt med inträde i himmelriket. Det finns heller ingen gradering, som på bio eller teater, billiga eller dyra platser som du kan köpa med mer eller mindre ansträngning.

Tja, är det fel att agera som beskrivits i början, att göra gott? Nej, självklart inte. Men om hjärtat inte slår i samma sammanhang, om man agerar i tankar, ord och handlingar i strid med det goda, vore Guds vilja, även att ge bort all rikedom i världen till de fattiga, ingenting i Guds ögon.

Å andra sidan beskriver Lukas följande händelse (Luk 21, 1 .. 4)
„Und Jesus setzte sich dem Gotteskasten gegenüber und sah zu, wie das Volk Geld einlegte in den Gotteskasten. Und viele Reiche legten viel ein.
Och en fattig änka kom och lade in två kvalster; det blir en krona.
Och han kallade till sig sina lärjungar och sade till dem: "Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka har lagt mer i skattkammaren än alla som lagt in."
För de har alla lagt in en del av sitt överskott; Men hon använde alla sina ägodelar ur sin fattigdom, allt hon hade att leva på.”

Tydligt synligt: Jesu åsikt om människors generositet i jämförelse.

Betyder detta att du måste vara fattig och ge bort det sista av dina ägodelar för att komma till himlen? Inga. Det visar viktningen, den standard som Jesus tillämpar: att ge av överflöd är inte konst, och det visar inte heller tillit till Gud.
Men änkan hade bara det hon skänkte. I samma ögonblick som hon lade sina pengar i lådan litade hon på att Gud skulle förse henne med mat för den dagen. Hon tog Gud på hans ord.

Det finns inget behov av stora gärningar, rikedom, extraordinär generositet, utbildning, bibelstudier, flera predikningar varje dag, närvaro vid gudstjänster, riter eller andra ansträngningar, utan bara den raka, enkla tron på Guds ord och den resulterande, enkla och konsekvent agerande från det Hjärtar ut, utan beräkningar, baktankar eller reservlösningen i åtanke.

Betyder det att du kan komma till himlen utan att läsa Bibeln, gå i kyrkan, göra donationer etc.? Låt oss tänka på en av dem som korsfästes med Jesus (Luk 23, 39 ..43):
"Men en av de ogärningsmän som hängde på korset hädade honom och sade: Är du inte Kristus? Hjälp dig själv och oss!
Då svarade han:
Det är vi med rätta, eftersom vi får vad våra gärningar förtjänar; men den här har inte gjort något fel.
Och han sade: Jesus, kom ihåg mig när du kommer in i ditt rike.
Och Jesus sade till honom: Sannerligen säger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradiset.„

Han ägnade inte sitt liv åt goda gärningar och gjorde förmodligen knappast något gott, varför han öppet erkände att han fått vad hans gärningar förtjänade. Och ändå, vad säger Jesus? Fördömer han honom, försäkrar han honom en plats i helvetet? Nej, tvärtom: Han säger till honom att han fortfarande kommer att vara i paradiset idag!

Som just nu?! Räcker det? – Ja! Varför? Eftersom denna person såg hans handlingar som skuld (synd), bad Jesus att komma ihåg honom som en syndare (förlåtelse för hans skuld) och erkände Jesus som rättfärdig (Herren).

– Vorstehende Beiträge stehen här Finns som PDF-nedladdning –